Saltå Kvarn-bloggen

Jordbruksverket vill att det ska bli obligatoriskt att kontrollera den utrustning som lantbruket använder för att sprida bekämpningsmedel. Enligt verket finns det stora brister i den utrustning som används i dag. Redan i dag finns det frivilliga kontroller av den utrustning som används för att sprida bekämpningsmedel, och kontrollerna visar att utrustningen ofta fungerar dåligt.

– Vi har undersökningar som visar att sju av tio sprutor har fel när de kommer in till de frivilliga funktionstesterna. Riskerna för hälsa och miljö är att det kan bli stora läckage. Det kan också vara en farlig arbetsmiljö i fall de här sprutorna börjar läcka eller liknande, säger Johan Wahlander som jobbar på växtskyddsenheten på Jordbruksverket.

Visst är det viktigt att böndernas utrustning fungerar som den ska. Men för mig blir ändå detta lite tragikomiskt när man vet att industrijordbruket sprider rekordstora mängder bekämpningsmedel årligen. SCB:s statistik visar att jordbrukarna köpte bekämpningsmedel år 2008 motsvarande över 5 miljoner normala hektardoser. Det är mer än någon gång sedan statistiken började föras 1981. Konsekvenserna för miljön av denna systematiska giftspridning är omfattande. Bland annat klassas 35 procent av undersökta brunnar i Landskrona som otjänliga på grund av för höga halter bekämpningsmedel. Istället för att diskustera giftmaskinernas underhåll borde jordbruksverket fokusera på  den relevanta frågan: Hur kan vi minska – och helst helt eliminera – användningen av bekämpningsmedel i jordbruket. Och svaret är för oss naturligtvis givet. /johan

Saltå Kvarn har utvecklats väldigt starkt de senaste åren. Och vi har många medarbetare som ligger bakom detta. En person som på ett alldeles avgörande sätt har bidragit till Saltås fina utveckling är vår oumbärlige marknadschef Janne Gustafsson. Idag söndag 3 januari hurrar hela Saltå för honom eftersom han fyller 50 år. Grattis Janne! /johan

Jag fick ett samtal från en lokal reporter i Östergötland som skulle skriva om nedläggningen av Lantmännens kvarn i Mjölby under år 2010. Frågan som hängde i luften var om Saltå Kvarn på något sätt kunde rädda kvarnen. Mjölby, ett samhälle som till och med tagit sitt namn efter denna verksamhet skulle nu bli fattigare. Det är på sätt och vis smickrande att journalisten tänkte på oss som räddande änglar. Men samtidigt visar detta på vilka olika parallella världar som finns inom livsmedelsbranschen. Så här skriver Lantmännen om skälen till nedläggningen.

”Under 2009 har även en genomlysning av den svenska kvarnverksamheten skett. Idag har Lantmännen Cerealia kvarnar i Malmö, Mjölby samt Uppsala. Den översyn som genomförts visar att nedläggningen av Mjölby-kvarnen stärker företagets konkurrenskraft genom ett högt kapacitetsutnyttjande och minskade kostnader. Samtidigt investeras i ökad driftsäkerhet och viss kapacitetshöjning i Uppsala.
Syftet för Lantmännen Cerealia är att få en så effektiv och lönsam produktionsstruktur som möjligt på en marknad som är hårt konkurrensutsatt.
Kvarnen i Mjölby producerar cirka 40 000 ton bagerimjöl om året och sysselsätter 11 anställda”

Saltå Kvarn expanderar visserligen kraftigt de senaste åren. Vi räknar med att omsätta drygt 5000 ton spannmål under 2010 och vi kör vår kvarn ganska hårt. Det ska jämföras med Lantmännens kvarn i Mjölby som omsätter över 55 000 ton spannmål (på Lantmännens hemsida uppges att man omsätter 75 000 ton spannmål). Mjölbykvarnen som Lantmännens anser vara för liten och olönsam är ändå mellan 11 och 15 gånger större än hela Saltås kvarnverksamhet! Det är inte lätt att vara räddande ängel när vi lever i så olika världar. /johan

De flesta svenskar anser nog att våra livsmedel är säkra och att risken för att bli akut matförgiftad är ganska liten. Samtidigt finns det en stor misstro mot annat i livsmedelsbranschen. De belyses väl bäst av debatten kring användningen av tillsatser av olika slag. Mats-Eric Nilssons bok ”Äkta vara” har ju också blivit en storsäljare. Många producenter ser nu över sin användning av mer eller mindre nödvändiga tillsatser. Samtidigt är attityden bland många i branschen fortfarande ganska arrogant. Man anser att experterna i företagen vet bäst och vanliga människor ska tyst ta till sig industrins budskap om exempelvis miljö och hälsa. Mats-Eric Nilsson skulle helst inte ha skrivit sin bok.

För mig ger mötet med dessa attityder en stark känsla av deja-vu. Under sjuttiotalet var jag aktiv miljökämpe. En av våra viktigaste motståndare var direktörerna inom skogsindustrin som med stora hyggen, nya främmande arter och användning av hormoslyr utgjorde ett hot med det som vi miljöaktivister ville värna. Arrogansen var inititalt mycket stor. Jag minns presskonferenser där skogsdirektörer drack hormoslyr för att visa hur ofarligt det var. Men en vacker dag var det någon hos skogsbolagen som insåg att miljöaktivisterna kanske kunde bidra med viktiga perspektiv på branschen. Vi blev inbjudna att sitta på podiet vid de kommande presskonferenserna. Naturvårdshänsyn blev en integrerad del av skogsbruksplaner etc.  Och mitt första uppdrag som konsult var att lära direktörer från SCA ekologi. Även om det fortfarande finns mycket att göra för att utveckla naturvårdshänsynen i skogsbruket så är konflikten idag avsevärt mycket mindre jämfört med 70-talets skyttegravskrig. Det viktiga som hände var att skogsindustrin insåg att man inte ensam kunde diktera hur sanningen såg ut. Det fanns uppenbarligen fler intressenter som såg skogens värden på andra sätt. Att släppa in dessa intressenter gjorde säkert arbetet mer komplext men det gav ett mer hållbart skogsbruk som gynnade alla. Här ligger nog livsmedelindustrin 20 år efter om man jämför med skogsindustrin. Men det är inte för sent att lära av skogsbranschen: Släpp in fler perspektiv, lyssna mer, bli mer ödmjuk inför den egna rollen i debatten, förstå att mycket handlar om olika värderingar och att det resulterar i olika uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Se där – några råd till vännerna i branschen. /johan

Har köpt en väldigt fin ananas på Nibble handelsträdgård i Järna. Lite annorlunda form – sorten är Sugarloaf. Den har odlats av småskaliga Togolesiska bönder som har utbildats i ekologiskt jordbruk av Pronatura. Det som stör mig är det som står på etiketten:

”In organic farming, a ripe pineapple may be green; organic farming prohibits the use of chemicals, therefore the fruit is not artificially coloured.”

Ska man tolka det som att den vackert gula färgen hos konventionellt odlad ananas är artificiell? Låter helt galet i så fall. Är det nån som hört talas om att man färgar ananasen? /johan

Vi som säljer ekologiskt certifierade livsmedel är hårt kontrollerade av KRAV med flera. Det är bra – och så ska det vara. Annat verkar det vara med restauranger som nog ibland påstår att deras råvaror är lokalt odlade och även ekologiskt odlad utan att egentligen ha teckning för sina påstående. Därför uppskattar jag när Krogguiden i Svenska Dagbladet sänker betyget för restaurangen Urban Deli på Nytorget eftersom personalen felaktigt påstår att grisen är KRAV-märkt. Så här skriver Krogguiden:

” att personalen säger att råvaror är Kravmärkta när de vid vår efterkontroll inte finns med på Kravs listor, är oacceptabelt. Därför dras en prick av från betyget.”

Bra gjort – det här kan driva på utvecklingen så att även restauranger måste bli mer stringenta kring frågor som rör odling och uppfödning av de råvaror man serverar. /johan

Vi fick ett tråkigt mejl från COOP. Från och med vecka 2 säljer man inte längre fyra av våra produkter i Konsumbutikerna: rostade mandlar, saltade solroskärnor, rostade cashewnötter och naturella cashewnötter. Skälet till att vi åker ut är inte att produkterna säljer dåligt – tvärtom – de säljer bra. Och då väljer man att istället introducera motsvarande produkter under varumärket Änglamark. Ju mer våra produkter säljer – ju troligare är det att de åker ut och ersätts av Änglamark. Lätt hänt att man blir lite ambivalent. /johan

Saltå Kvarn klimatkompenserar alla transporter. Den innebär att vi räknar ut hur mycket koldioxid som våra transporter ger upphov till. Därefter köper vi trädplantering genom Zeromission som ser till att träd planteras som äter upp motsvarande mängd koldioxid som våra transporter ger upphov till. För 2008 innebar det att 511 ton koldioxid kompenserades genom trädplanteringar i Uganda. Samtidigt strävar vi efter att i så hög grad som möjligt använda fossilbränslesnåla transportsätt som båt och järnväg. Bland annat har andelen järnväg ökat för våra transporter från Italien och vårt stora varuflöde från Holland går numera per båt till Göteborg.

Klimatkompensation genom trädplantering har fått en del uppnäst kritik, bland annat av Naturskyddsföreningen. Nu visar det sig att alltfler ger stöd till denna tanke. Nu senast är det skogsintressenter från hela världen som samlats till en konferens i Köpenhamn i samband med klimatkonferensen där. Budskapet var klart. Det behövs högre takt i klimatarbetet och skogsbruket kan åstadkomma mer.

- Vi måste plocka ut koldioxid ur atmosfären, det räcker inte med att minska utsläppen. Och det kan ske genom skogsbruk och ett ökat virkesförråd i världen, sade Rajandra Kumar Pachauri, från FN:s klimatpanel i sitt inledningstal.
Eftersom 20 procent av utsläppen av koldioxid kommer från avskogning kan mycket av klimatförändringarna mildras genom ett ändrat skogsbruk. Klimatkonferensen i Köpenhamn kommer sannolikt att komma fram till ett utökat skogsprogram som kommer att premiera länder att sluta hugga ned skogen och i stället restaurera och kanske till och med återplantera skog.

Vi är många som kommit fram till att klimatkompensation i samarbete med Zeromission är bra idé, det gäller exempelvis Max hamburgare, FOLKSAM, SEB m flera. /johan