I samband med att Mats-Eric Nilssons bok Äkta Vara kom ut genomförde Aftonbladet en undersökning där man jämför det man anser vara en bra matkorg med en sämre matkorg där maten innehåller olika typer av tillsatser. Merkostnaden för den justa matkorgen var 70 kr. Många som kommenterat artikeln menar att det är en stor prisskillnad mellan korgarna. Och så kan det väl vara.
Men riskerna med den dåliga korgen känns inte som avgörande för folkhälsan. Den stora skiljelinjen för folkhälsan går ju egentligen inte mellan dessa två matkorgar som båda innehåller ganska OK mat. Istället är det ju så att hälsoproblemen som har samband med vår kost uppstår av andra orsaker. Det går idag en skarp gräns mellan de som äter en bra och stärkande diet och de som mår allt sämre av det man stoppar i sig. Det är vår tids nya klassgräns. De som har resurser (kunskap och tid) att välja bra mat finns på ena sidan och de resurssvaga (utan kunskap) på andra sidan. För det är ju ett faktum att alla borde egentligen ha råd att äta bra mat. Vi har aldrig tidigare lagt så lite av vår disponibla inkomst på mat (ca 11-12%) och dessutom går minst hälften av våra matpengar till tomma kalorier (större andel vid lägre inkomst). Och sedan slänger vi 25 procent av det som blir kvar.
Det avgörande valet står inte mellan en pågenslimpa eller ett bröd från Saltå som i Aftonbladets undersökning – valet står snarare mellan att alltid äta skräpmat och fast food iställer för att välja en god hemgjord middag gjord på riktiga råvaror. Visst sammanfaller denna nya klassgräns till viss del med gamla ekonomiska klassgränser. Det är säkert så att de välbeställda i samhället har större förutsättnignar att äta bättre mat jämfört med låginkomstagare i allmänhet. Men den avgörande skillnaden mellan grupperna är snarare kunskap och inte i första hand ekonomi. Visst är Mats-Eric Nilsson bok välbehövlig och bra, men en inte särskilt vågad gissning är att den läses i första hand av de som redan äter en just diet och inte av de som mår allt sämre av sin mat. I den meningen så vidgar boken denna nya klassgräns. Och utmaningen att sprida kunskap till de som bäst behöver den kvarstår. Här kanske TV-program som Matakuten gör större nytta. /johan
zooey sade ,
21 november, 2008 @ 20:12
Grejen är ju, tror jag, att folk äter för mycket mat, och äter man dålig mat, måste man äta mycket mat, för annars blir man inte mätt. Äter man bra mat, kan man ju äta mindre mat, bli mätt och få i sig tillkräckligt med näring. Det kanske kan se ut som att pågenslimpan är ”billig” men skräpmat är å andra sidan alltid överprissatt jmf med kvalitetsmat. (Ok, nu är inte pågenslimpa den absolut värsta sortens skräp, jag bara hakade på exemplet.) Och jag är övertygad om att man måste vräka i sig mer pågenslimpa än typ barsjabröd.
Sedan har ju inte matval bara med att klara inköpskostnaden och ändå få i sig mat. Är ekonomi den främsta anledniningen till att man köper sämre mat–då borde man ju verkligen sätta igång att baka eget bröd. Det, om något, är väldigt ekonomiskt, för brödpriserna är ju förfärliga (och det billiga brödet inte värt pengarna ändå). Då har man ju råd med både bra bröd och en påse chips, om man känner för.
Så jag tror ju absolut att det ligger något i att det handlar om kunskap minst lika mycket som pris. (Till det kan förstås påpekas att det även handlar om kunskap att kunna utvärdera, jämföra, prisvärdet mellan olika alternativ, således inte enbart kunskapen att laga hemlagad mat och liknande.)