Saltå Kvarn-bloggen

Igår skulle jag ha varit på ett styrelsemöte om det inte vore för askan. Delar av styrelsen hade fastnat på en avlägsen plats så mötet blev inställt. Helt plötsligt hade jag ett håll i kalendern. Jag tog chansen direkt och bokade lunchbord för en person på Operabaren. Det är en favorit bland Stockholms restauranger som jag besöker alltför sällan.

Efter att njutit aktivt en stund av min Biff Rydberg upptäcker jag att en av mina favoritkonstnärer sitter vid bordet bredvid och diskuterar aktivt med sin vän. Jag uppfattar att de talar om klimatfrågan. Eftersom konstnären är naturmålare utgår jag ifrån att de är oroliga för klimatförändringarna. Men ju mer jag tjuvlyssnar ju mer undrande blir jag. Det låter som de misstror hela klimatdebatten. Är han månne en sån där klimatskeptiker. De skeptiker jag har träffat på tidigare har varit ganska underliga personer. Jag googlar konstnären och mycket riktigt, han är en aktiv klimatskeptiker. Under tiden twittrar jag om detta, och inleder en liten diskussion om vad som driver en klimatskeptiker. Flera följare börjar spekulera. Utifrån mitt perspektiv är det alldeles uppenbart vad som driver oss som är oroliga för klimatförändringar. Men vad driver en klimatskeptiker, det är inte uppenbart för mig.

Till slut kan jag inte hålla mig utan jag lutar mig fram och ber om ursäkt för att jag tjuvlyssnat men att jag har en fråga som jag gärna vill ha besvarad. Vad driver en klimatskeptiker? Herrarna blir förtjusta och kommer till mitt bord. Därefter följer en timmes mycket livfull och givande diskussion. Konstnären är påläst, han har till och med varit personligen i Antarktis. Han är uppriktigt bekymrad över att så många data om klimatförändringar förvrängs i massmedia. Dessutom menar han klimatfrågan tar fokus från många andra och i hans mening allvarligare miljöfrågor. Det var lätt att respektera hans åsikter även om jag inte delar dem. Innan vi lämnar krogen går vi igenom vilka gemensamma vänner vi har och sedan skiljs vi åt.

På kvällen får hans argument nytt liv när jag bevistar förhandsvisningen av Stefan Jarls film ”Underkastelsen” på biografen Park.  Filmen är en mörk exposé över kemikaliesamhällets alla dystra hot. Filmen tar utgångspunkt i blodproven från Stefan själv och från en då gravid Eva Röse (som dessutom sitter i raden framför mig på bion – lika vacker som vanligt). Deras blodprover var fullproppade med otäcka ämnen – särskilt Stefans blod uppvisade oroande höga halter.

Filmen består till största del av intervjuer med olika forskare som konstaterar att vi utsatts för så många olika typer av kemikalier att det nu växer upp en generation som är skröpligare än sina föräldrar. Unga män producerar färre spermier än deras farfäder gör – allergier, cancer, beteendestörningar allt kan till stor del hänföras till vår exponering av olika typer av kemikalier. Theo Collburn – som är en av mina idoler – konstaterar i slutet av filmen att hotet från alla kemikalier är sannolikt ett mycket större hot än klimatförändringarna. Och därmed fick konstnären lite stöd för sin argumentering.

Idag var jag lite extra tacksam för besöket på Nibble handelsträdgård där jag inhandlar mina grönsaker som garanterats odlats helt utan kemikalier. Och träleksakerna på Robygge ter sig inte längre så nördiga med tanke på att det i filmen konstateras att det är barnkammaren som är det mest förgiftade rummet i ett modernt hem. Ändå upp till 40 procent av en modern plastleksak består av mjukgörare som lätt lösgörs från leksaken om man suger på den.  Det kanske inte är så underligt att barnen i Järnas Waldorfskolor har hälften så mycket allergier som barn i andra skolor. Något som intresserat forskare från hela världen./johan